Mats Rolfson's Weblog

This is a test post from Photobucket.com

Plants shrubby, low, spreading to form clumps to 2 in (6.6ft) wide, sometimes with erect stem segments to 60 cm (24in) high. Stem segments fairly small, nearlyround, light green,10-15 cm (3.9-5.9 in) in diameter. Areoles often spineless toward bases of segments. Glochids yellow, later brownish. Spines 2-4, on upper areoles of segments, some spreading,flattened, dark brown with black bases.
Flowers yellow, becoming orange with age.
Fruits reddish purple.
On Edwards Plateau and South Texas Plains. According to Uvalde Research and Extension Center it grows at high elevations in limestone soils and it occurs only in a small strip of about 20 miles from the Anaconcho Mountains in the southwest corner of Uvalde county, through the mountains of the Devil's and Pecos rivers, to near Dryden, Texas.

According to Dave Ferguson this species grows on east side of the upper bend of the Big Bend in Texas, but ranges south to the area of Muzquiz in Mexico. It is not in Brewster nor Presidio Counties at all, and it is not up on the Edwards Plateau or near the coast either. It blends into O. strigil toward the Stockton Plateau and Dryden in Texas.

Click here to follow ling to an image of Opuntia atrispina

Denna artikel är ett resultat över att jag kände mej “snurrig” över alla det namn som florerar i plantlistor av arten Echinocereus triglochidiatus. Ena gången hette det E. coccineus v coccineus andra gången E. triglochidiatus v. melanacanthus osv. Efter lite läsning och sökning på Internet har jag fått en ganska klar bild över detta komplex och jag skulle vilja dela den kunskapen med andra.
Denna art(er) har ett stort utbrednings område ifrån Mexico (Durango) till Nevada,Utah och Colorado i norr, Californien i väster, Texas och New Mexico i öster. Det är klart att i ett sånt stort område som uppkommer det en mängd variationer som gör denna art (arter) till en komplex grupp.

Echinocereus triglochidiatus och Echinocereus coccineus (två extremer i detta komplex) blev namngivet samtidigt av Engelmann 1848. 1849 beskrev Engelmann en variant av triglochidiatus, nämligen melanacanthus. Eftersom Echinocereus triglochidiatus och Echinocereus coccineus beskrevs samtidigt finns ingen prioritet om man vill slå samman två arter. 1941 slog W.T. Marshall ihop Echinocereus triglochidiatus och Echinocereus coccineus. Han valde då E. triglochidiatus som kombinerat namn. Så här i efterhand kan man tycka att det var lite olyckligt av flera skäl:

1. coccineus är ett kortare och enklare namn.

2. coccineus är den centrala varianten som alla mer eller mindre är knuntna till.

3. Eftersom Engelmann 93 år tidigare beskrev en variant (melanacanthus) som är samma som coccineus så har den prioritet, så var. coccineus är inte godkänt som namn. mao

   Echinocereus triglochidiatus var. coccineus (Engelmann) Engelmann ex Marshall & Bock 1941:117 är synonym till Echinocereus triglochidiatus var. melanacanthus (Engelmann) Benson 1944:254

4. Det är olyckligt att ha ett namn som inte beskriver arten på rätt sätt: melanacanthus betyder “svarta taggar”. De flesta plantor av den variant är grå til rosa eller halmgula. Endast vid typlokalen for melanacanthus (Santa Fe, NM) så finns det exemplar med mörka taggar.

Benson hade 36 års fältstudie av denna art, så om någon skulle förstå detta komplex , så var det väl han. Dock verkar det som Benson förbisett några viktiga detaljer (kommer till det senare). Han hade inte heller tillgång till DNA analys. Detta gör att Benson's tolkning av Echinocereus triglochidiatus vs Echinocereus coccineus inte längre anses som det rådande. Men eftersom det är just detta som gjorde mej konfunderad så kommer här en beskrivning av Benson's vy ialla fall:

E. triglochidiatus v. melanacanthus är den som förenar alla varianter. Det är en art med smala stammar, rikt förgrenad med 8 eller mer åsar och utåtpekande taggar. Liknande men med större kroppar, men inte med lika många sidoskott är varianterna arizonicus, neomexicanus och gurneyi. E. triglochidiatus v. melanacanthus växer ifrån Mexico (Durango), där den har mycket gemensamma drag som den närstående E. polyacanthus. Norrut är utbredningsområdet Arizona, New Mexico, Nevada, Utah och Colorado. Den växer i alla biotoper som finns i detta område, förutom de alpina.

E. triglochidiatus v. triglochidiatus växer mer österut än v. melanacanthus, i New Mexico, nordöstra Arizona och södra Colorado. E. triglochidiatus v. triglochidiatus har endast 5-8 åsar and några få, vinklade taggar. Liknanade är också v. paucispinus ( vars utbredningsområde är Mexico) och v. gonacanthus. Biotopen är ofta på öppna platser i tallskog.

E. triglochidiatus v. mojavensis växer mera västerut (Nordöstra Baja Kalifornien, södra och östra Kalifornien, södra Nevada, sydvästra Utah och nordvästra Arizona) än de andra. På sätt och vis kombineras de två övrigas drag i denna variant. Högre antal åsar än v. triglochidiatus men med längre vinklade taggar, ofta skruvade.

Mycket har framkommit sedan Benson gjorde denna uppdelning. Framför allt har DNA tekniken förfinats och en hel del nytt har kommit i dager. Detta föranledde Dave Ferguson att revidera Benson's karta en hel del och idag anser Dave Ferguson med flera att det ser ut på följande sätt:

E. triglochidiatus har nu splittrats upp i följande arter :

E. coccineus (= triglochidiatus v. melanacanthus) med följande varianter:

• var. coccineus

• var. rosei

• var. arizonicus

• var. gurneyi

• var. roemeri

• var. paucispinus

• var. toroweapensis

• var.santaritensis.

Av E. triglochidiatus återstår nu bara:

• var. triglochidiatus ( var. gonacanthus har hamnat i var. triglochidiatus)

• var. mojavensis. Den tagglösa var. “inermis” är bara en form av var. mojavensis.

Echinocereus triglochidiatus var. neomexicanus betraktas som en naturlig hybrid mellan E.coccineus var rosei och E. chloranthus. (eller om man så vill: E. viridiflorus var. chloranthus)

Notera dock, om ni ser Echinocereus neomexicanus i nån plantlista så är det förmodligen en E. coccineus.

Hur skiljer sig coccineus och triglochidiatus åt? Jo, genom...

Echinocereus triglochidiatus: Mitt-taggar är 0-3 (ibland 3-4), ofta vinkelformade igenomskärning. Kant-taggarna är liknande. Kroppen är mjuk med svagt åtsittande sidokroppar. Åsarna är tydliga och ganska djupa. Blommor smalt klockformade med kronbladen stående eller något innåtgående. DNA: diploid (11 par av kromosomer).

Echinocereus coccineus: Mitt-taggar är 0-4, runda i genomskärning. Kant-taggarna är flera till antalet. Kroppen är inte mjuk och har hårt åtsittande sidokroppar. Åsarna är ganska grunda. Blommor bredare klockformade med kronbladen utåtspridande. DNA: tetraploid ( 22 par av kromosomer) .

Att kromosoner skiljer sig åt behöver inte betyda att det är olika arter. Det finns andra tecken på att de är olika arter. Tex. De växer tillsammans utan att dom blandar sig med varandra (skapar hybrider). Intressant är att E. coccineus gärna hybridiseras med andra arter som den växer tillsammans med, tex E.viridiflorus E.dasyacanthus, E.engelmannii E.fendleri, and E.stramineus, men allstå inte E. triglochidiatus.

Dessutom är E. triglochidiatus tvåkönad (pistill och fertilt frömjöl (pollen) finns på en och samma blomma och planta), medan E. coccineus är enkönad.

Det finns områden där dom är slående lika varandra. Tex i nordvästra Arizona och sydvästra Utah (Zion Nat. område, Grand Canyon ned till Kingman) växer E. triglochidiatus v. mojavensis tillsammans med E. coccineus. Här är det svårt att skilja dem åt. Vanligen växer dom dock i olika biotoper.

Här följer en berskrivning på övriga varianter:

E. triglochidiatus var. mojavensis är den västliga varianten. Växer i delar av New Mexico, Arizona, Utah och Kalifornien. Taggarna är lite skruvade annars är den lik var. triglochidiatus.

E. coccineus var. arizonicus. Skillnaden mellan var. rosei och var. arizonicus är liten. Den blir lite högre (22.5 till 40 cm ) Diametern är från 7 to 10 cm. Den är diploid till skillnad ifrån övriga varianter vilka är tetraploid.

En del anser därför att den är en egen art. Utbredningsområdet är södra Arizona ner till nordvästra Chihuahua. De tycks föredra varma områden, såsom i” Interior Chaparral” och “Madrean Evergreen Woodland” Den gillar öppna bergskanter i denna biotop.

1979 blev den listad som en hotad art i Arizona eftersom man ansåg att den enbart fanns runt om typlokalen (Globe och Superior, Az) . Numera vet man att runt om i södra Arizona och Mexico

E. coccineus var. rosei Denna coccineus variant är den som finns från syd-centrala och sydvästra New Mexico nertill sydöstra Arizona och angränsande Mexico. Den har lite mer och utåtpekande taggar än huvudarten. Ungefär samma taggar som var. arizonicus men de ser längre ut, eftersom kroppen är mindre än var. arizonicus. Den växer i grupp med pelarlika kroppar, ibland bildar den runda mattor med kortare kroppar.

E. coccineus var. paucispinus Denna variant växer i centrala Texas och är en stor (relativt), mjuk och “kötttig” planta med få åsar och tunna taggar. Mesta av taggarna har en mörk strimma i mitten. Kroppen är oftast konisk.

E. coccineus var. roemeri Denna variant liknar huvudarten men har mer åsar men växer i norra Mexico.

E. coccineus var. gurneyi Denna variant har en aning koniska kroppar, fler åsar med tjockare taggar (utan mittrand). Den växer i New Mexico och nertill angränsande Chihuahua och in i västra Texas.

E. coccineus var. toroweapensis Denna är nästan identisk med var. coccineus, men blommorna är något smalare med en längre “tub” och oftast finns det lite ull i areolerna där blomman skjuter ut. Den växer i Grand Canyon, Arizona och i bergen som vätter mot östra mojave. Dessutom existerar den på låglänta områden i Zion National park, Utah. Skillnaden mellan coccineus är som sagt svag, knppast värt att notera.

E. coccineus var. santaritensis är den mest finaste varianten, oftast liten växande i stora kuddar. Den växer högt uppe i bergen i nordvästra Sonora öknen och en bit österut i södra Arizona och in i Sonora, Mexico. Blommorna liknar var. toroweapensis, men är mindre och mera ulliga. Ibland förväxlas den med E. polyacantha, av nån anledning, för liknar inte den.

Echinocereus x lloydii är en hybrid mellan E. coccineus och E. dasyacanthus. Blommor är ofta stora med färger som orange till rosaröd. E. x lloydii är fertile, och i vissa områden reproducerar den sig med E. coccineus och E. dasyacanthus.

Echinocereus x roetteri är en hybrid från E. coccineus, E. dasyacanthus, E. fendleri, E. viridiflorus och E. stramineus. Den varierar i kroppstorlek, form, taggar och blomformen. Färgkombinationerna är slående.

Hybrider mellan E. triglochidiatus och E. fendleri hittas ibland och dessa har spektakulära stora röda eller magenta blommor, lite emot E. fendleri hållet.

Andra arter som är nära besläktade med coccineus är

E. pacificus går nästan inte att skilja ifån E. coccineus, men har ofta ull där blomknopparna kommer upp ur kroppen.

E. polyacanthus borde också inkluderas. Denna växer i Chihuahua, Durango och östra . Sonora, och liknar mycket var. neomexicanus och speciellt to var. coccineus. Den finns inte i USA.Blommorna har mera hår där blomman kommer ut ur kroppen. Blommorna ser annorlunda ut också.

Chile presents great ecological resistances, when extending from 18 S to the South Pole, giving opportunities for the diversification of this group of species in the following regions:

TARAPAC(18 - 21 S):
Zone where it doesn't rain at all, it's almost total desert. In the coast lives species like Eulychnia aricensis and Opuntia tunicata which takes advantage of the camanchaca (mist). In the Sandes at 2,000 meters Browningia candelaris, Haagacereus fascicularis and some species of Opuntia grows . In the Puna grows
Corryocactus brevistylus, Neowerdermannia chilensis and species of Opuntia.

ANTOFAGASTA (21 - 26 S):
Very barren zone where Echinopsis atacamensis predominates. Also Uebelmanniana and Opuntias grows here. On the coast line Eulychnia iquiquensis, Neoporteria recondita and the first species of Copiapoa can be found. The zone of Paposo presents a great amount of species such as diverse species of Copiapoa, Neoporteria, Opuntia and Eulychnia breviflora.

ATACAMA (26 - 29 S):
Desert area, but in the Copiapa river begins fertile valleys. In the coastal areas Eulychnia saint-pieana , Echinopsis deserticola , Eriosyce rodentiophylla and diverse species of Copiapoa,Opuntia and Neoporteria grows. Further inland shrubs of Opuntia miquelii and Opuntia berteri are characteristic. Between Totoral Low and Huasco there are great populations of diverse species of Copiapoa and Neoporteria.

COQUIMBO (29 - 32 S):
Semi-arid Zone with many different species of Neoporteria. Further, a great amount of Eulychnia, Echinopsis and Eriosyce sandillon grows here.

VALPARAISO (32 - 34 S):
Zone of Mediterranean climate and habitats very altered. Typical species living here is Echinopsis chilensis and litoralis, Neoporteria subgibbosa, curvispina and Opuntia berteri.

METROPOLITAN (33 - 34S):
Mediterranean zone, densely populated and explored. Echinopsis chilensis, Neoporteria curvispina and Eriosyce sandillon can be found. Very above in the mountain range you can find the rare Austrocactus spiniflorus. It's covered by snow several months during wintertime.

BERNARDINE LIBERATOR OHIGGINS (34 - 35CS):
Zone of Mediterranean climate and area which is very operated. Species which has managed to survive is Neoporteria castanea ,N curvispina and Echinopsis chilensis, Neoporteria horrida var. aspillagai. is extinguished.

MAULE (35 - 36S):
A zone of transition between Mediterranean climate and humid forest. Species found here is Neoporteria curvispina , N castanea , N subgibbosa, Echinopsis chilensis and Austrocactus hibernus.

BIO BIO (36 - 38 S):
It is a very humid zone, where Neoporteria subgibbosa grows in the coastal zone and in slopes of Antuco volcano you can find Maihuenia poeppigii.

ARAUCANIA and the LAKES (38 - 44 S):
In both regions, with a presence of very rainy forests and cold, it has not been possible to identify species of cactus here.

AYSEN (44 - 49S):
In places dominated by steppes of grasses and small shrubs, the Austrocactus patagonicus (forming cushions) is adapted to strong winds grows here

MAGALLANES (49 - 90S):
a Very cold are where no growth of cacti occurs. Thus, these species represent a group of typical plants of the barren and semi-arid zones, where very few forms of life can grow, giving to the landscape a great aesthetic and scientific value. In spite of it, the cactus are object of great extractive operation and strong destruction of the ecosystems where they live.



In Chile, still being protected by law, the 167 species and varieties distributed in 13 levels, 1 it is extinguished, 36 in danger, 88 vulnerable ones, 16 rare ones, insufficiently well-known is 5 and only 21 species is outside danger of being threatend.

The National Botanical Garden in Vine of the Sea, maintains from 1992 a collection of cacti originating of two sources:

• Collection of Professor Walter Jung
• Collection land made by Mr. Juan Flowers, previous Director of the National Botanical Garden.

First published as Digitostigma in Cact. Suc. Mex. 47(4): 79 (2002)HUNT, D. Cactaceae Systematic Initiatives,
15(4):1-2; 5-6, 2003 Astrophytum subg. Stigmatodactylus D. Hunt nom. Nov. Astrophytum caput-medusae (Velazco & Nevárez) D. Hunt comb. nov.

"The authors of Digitostigma caput-medusae are to be congratulated on a truely remarkable discovery, but the feeling of our group is that its peculiar habit is not sufficient in itself to justifiy excluding it from Astrophytum, with which it shares unusual and significant features in common, i.e. the floccose indumentum and eccentric (hat-shaped) seeds, as well as having very similar flowers. Although the possibility is not ignored that it could be an ancient intergeneric hybrid, as has been suggested for the origin of Geohintonia, there is no evidence for this at present, and subgeneric rank within Astrophytum seems more appropriate:
Astrophytum subg. Stigmatodactylus D. Hunt nom. nov. Replaced synonym: Digitostigma Velazco & Nevárez, Cact. Suc. Mex. 47(4): 79 (2002).
Type: Digitostigma caput-medusae Velazco & Nevárez l.c. 81-82.

'Digitostigma' not only contraverses Linnaean canons for the formation of generic names but implies that the plant is notable for its finger-shaped stigmas rather than its spotted tubercles, contrary to the authors explicit intention. For this reason the opportunity afforded by the change of rank has been taken to provide an unambiguous name formed according to classical usage.

Astrophytum caput-medusae (Velazco & Nevárez) D. Hunt comb. nov. B:

Digitostigma caput-medusae Velazco & Nevarez l.c. 81-82. Type: Mexico, edo. Nuevo León, [locality withheld], matorral espinoso tamaulipeco, 100-200 m, 28 Aug 2001, Nevárez & Velazco s.n. (UNL 023704, holo.; UNL 023705 iso.)."

Abstract

"We describe a new genus for the cactus family (Cactaceae) that is located in the state of Nuevo Leon, Mexico. We include the description of the new genus and species (Digitostigma caput-medusae) and compare the new genus with the genera Obregonia, Leuchtenbergia and Ariocarpus as well as a morphological comparison with the subtribes Echinocactinae and Thelocactinae in the tribe Cacteae.
A preliminary survey was made to quantify population size and qualitatively assess status in order to determine current threats to the populations of Digitostigma caput-medusae.
A total of 127 individuals were identified in three isolated populations having a left skewed size distribution. We found fruits and flowers and the effect of livestock grazing could be a threat to the populations. The distribution of one population was limited by land conversion. Due to the limited amount of individuals and restricted distribution, this species should be considered as endangered in both national and international
endangered species lists. Further studies are needed to accurately assess the current status of the population and find possible solutions for its conservation."

Copy of the first description can be seen here: http://www.astrobase.de/Stigmatodactylus/Erstbes/Beschreibungen.html

Description of the genus
Austrocactus are smallish barrel cacti which are grossly similar to the North American Sclerocacti, with similar cultural requirements to Sclerocactus.The plants often have hooked spines, but just as often not. This has been the basis for some of the several synonyms in the genus, but is useless as a taxonomic trait, as in almost all populations both types occur (sometimes on different stemsof the same plant).
Austrocactus is also clearly defined. These (in all 5 species) have fruit which dehisce very characteristically and are dry (some species juicy before dehiscing), and the seeds are also very characteristic.
Based upon seed, fruit, flowers, and stem, Austrocactus seems most closely akin to true Pyrrhocactus (i.e. strausianus and closest kin,or those with hard dry dehiscent fruit).

Austrocactus distribution is more or less Patagonica plus mountain areas in east Chile. It also grows into southern Mendoza.

Species
Kiesling in Flora Patagonica V (subtitle Cactus de la Patagonia), recognises 3 species in Argentina, namely

• A. bertinii from Neuquen, Rio Negro, Chubut & Santa Cruz.
• A. dusenii from Chubut.
• A. patagonicus from Rio Negro,Neuquen, Chubut & Santa Cruz. Also possibbly in the south of Mendoza and La Pampa.

Adriana Hoffmann reports 4 Austrocactus from Chile.

• A. spiniflorus (Philippi) Ritter (Erdisia spiniflora (Philippi) Britton & Rose)
• A. philippii (Regel & Schmidt) Buxbaum & Ritter (Erdisia philippii (Regel & Schmidt) Britton & Rose)
• A. hibernus Ritter
• A. patagonicus (Weber) Backeberg

The spiniflorus, philippii, hibernus are endemic to Chile while the last is a typically Argentine species.
The present status of Austrocactus philippii is questionable. Is it rare or extinct as Hoffmann suggests? Or is itthat its actual native habitat remains unknown?

Description of the species


A. bertinii
A large bodied species and similar looking to a Sclerocactus, with stems usually well over 5 cm in diameter and over 10(-30) cm tall when mature. These usually have hooked spines when immature, but commonly the spines become straight in larger plants.
In habitat it can be difficult to distinguish this with Pyrrocactus strausianus, even for a trained eye. Stems are normally single headed or with only a few offsets, but near the coast in Rio Negro (northeast part of it range) there exist populations in which the plants forms large hemispherical clumps of stems.
Flower is yellowish, brownish, orange-brown, or similar hues. The flower looks like flower of Pyrrhocactus strausianus. The fruits dry quickly and split dehiscently.
Distribution; This species ranges from Southern Mendoza to eastern Rio Negro and south to Chubut and into Santa Cruz along the coast, abundanty in scrub desert and grassland.
Habitat: It always seems to grow between the mountains and the coast, but never up into the mountains, A. bertinii doesn't not occur the Andes , with the exeception of the southern Mendoza and Neuquen as it does climb into the foothills.
Accociated plants: Larrea species(Creosote bush), Pterocactus tuberosus , Gymnocalycium and Pyrrhocactus strausianus, Notocactus submammulosus, and Trichocereus candicans in the north and with Maihuenia patagonica and Maihueniopsis darwinii/hickenii and other Pterocactus in southern (and not uncommonly Magellanic Penguins).




A. dusenii
A. dusenii is a small species with stems rarely as thick as 5 cm. It tends to form clusters but rather loose and always creeping or sprawlinig. They will grow rhizomes and send slender shoots between rocks, through cushion plants, or through the soil, sometimes for over a meter, sending up series of stems anywhere one can get through (or out the bottom of a pot).
A. dusenii is a highly variable plant. The plants growing in most areas generally have gray to brown or blackish spines (often quite black when spines are new), but the plants growing in more sheltered canyons in the mountains often have white to yellow spines (particularly in western Chubut). Most of the brown and later grey central spines are hooked.
Flower is large , more often white to pink, somtime yellowish, but variable, and with longer tubes than bertinii and are a bit reminiscent of a Lobivia or Echinopsis flower. The fruit is little juicy before it dries out, but after they do dry, they dehisce in the same manner.

Distribution: A. dusenii favoring higher elevation or more southerly latitudes than A. bertinii. but it exist in Uspallata at 2300 to 2500 m above sea level in the region between the provinces San Juan and Mendoza. It is very common at the sky area Las Lenas in Neuquen, southern Mendoza (in the mountains). It is one of the southernmost occurring of all cacti (but Pterocactus australis seems to hold the record as the most southern).

Habitat: scrubby deserts similair to bertinii , except that it occurs further south in cooler regions and climb into the Andes and maybe cross into Chile.
Associated Plants: Maihueniopsis glomerata, Maihueniopsis russelii, Opuntia ovata, Denmoza and Trichocereus formosa (in northern regions)



A. patagonicus (Weber) Backeberg
Problematic species. Sometimes considered a synynoms of both species mentioned above, sometime by it's own. Most pictures on the web showing this one is really bertinii.
The original description seems to point to the large species which was first named A.bertinii and subsequent authors all seem to agree. The problem it is reported being in Chile. On several places from the states of Mendoza to Santa Cruz (Argentina) the dusenii species crosses the border into Chile, but have never the bertinii come even close, it likes hot desert places (but it could follow a low valley somewhere in northern Patagonia into Chile, but which one?).
Distribution:Argentina. Only known by one population near Chile, Chico southern Chile




A. spiniflorus (Philippi) Ritter
Plants with several stems arising from branching underground stems. Stems are clubshaped, blue-green, to 20 cm long and 4.5 cm in diameter. Ribs are mostlty 6-8, obtuse, shallowly notched. Spines needlelike, straight, brown in colour and with darker bases. Central spines 1-3, 1.5-2.5 cm long. Radial spines 5-8 , spreading less than 1 cm long.
Flowers are born laterally, purplish red, 6-8 cm long. Fruits ellipsoidal to club shaoed, yellowish,spiny when immature. 5 cm long and 2.5-3 cm in diameter.
Distribution: A. spiniflora grows in southeast part of Santiago in the mountains of Mina Las Aranas, Chile

Habitat: Rocky slopes


A. philippii (Regel &Schmidt) Buxbaum & Ritter
Plants often branched, columnar, greenish, slender, creeping or erect, 10-40 cm ling, to 3 cm in diameter. Ribs 7-10 are strongly tuberculate. Central spines 1-5. stout, sharp, straight, yellowish brown, 1-3 cm long.
Flower are yellowish brown, 4-5 cm long. Fruits green and white, mucilaginous
Distribution : Upper part of Cordillera de Maule , Chile.



Synonyms
A. coxii see A. dusenii
A. gracilis see A. bertinii
A. hibernus Ritter see A. philippi.